Själv är jag en smålänning i Norrbotten - lite av en utomjording ibland, eller i alla fall en sån där sörlänning. I dagens DN skriver författaren Jonas Hassen Khemiri om rasismens betydelse för den som i hela sitt liv har erfarit den in på bara huden. Det är en artikel som känns som ett slag i magen. Det gör den även för mig som aldrig någonsin varit i närheten av den skräck, ångest och utsatthet han beskriver.
På Twitter trendade #BästaBeatrice med vanliga människors vittnesmål om ett Sverige jag faktiskt inte trodde fanns. Flera av vittnesmålen gör en alldeles kall. ( Det gör också en del människors totala oförstående eller "det är minst lika synd om mej") Det handlar inte bara om våld eller att man blir misstänkt för allt möjligt på grund av hudfärg. Det handlar också om en vuxenvärld som inte drar sig för att (kanske i välmening) begränsa barns framtidstro.
sagt av en lärare till en 12-åring
Här är en skärmdump från #BästaBeatrice
Jag blir så ledsen! Att man som människa kan vara så rädd för det man inte känner till att man är beredd att hota, hata, kränka och förminska utan eftertanke. Häromkvällen satt två av de finaste killarna jag känner och kämpade med svensk grammatik. Den ena har bott i Sverige hela sitt liv och den andra har inte det. Tillsammans kämpade de med personliga och possesiva pronomen, tempusformer av verb och annat som (helt ärligt) de flesta av oss har ganska svårt för. Det får mig att känna stor ödmjukhet inför den inre och yttre resa nya svenskar gör. Att växla till sig ny kulturell valuta kostar och det är inte alltid lätt att avgöra vad man är beredd att betala.
Jag hoppas att du läser artikeln och funderar på om du är beredd att se dina medmänniskor för vad de är - inte för vad du tror att de är. Se människan!
Det är omöjligt sa tvivlet,
det är farligt sa rädslan,
det är onödigt sa förnuftet
prova ändå.. viskade hjärtat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar